Imorgon är det exakt nio månader sedan jag åkte in akut till Sös för att få en blodtransfusion.

Måndagen den 12 juni. Dessa nio månader har på ett sätt passerat snabbt, å andra sidan känns det som att det är så mycket som har hänt så det känns mer som två år rent erfarenhetsmässigt. Många frågar mig hur det går och tänkte skriva lite kort vad som händer.

Jag är fortfarande på sjukhuset en gång i veckan och lämnar blodprov. Vid två tillfällen har jag fått en dos av min systers vita blodkroppar, så kallad DLI (donor leukocyte infusion), en slags extra injektion med friska celler som ska mota bort ev. resterande sjukdom. Mina blodvärden ser bra ut och även de senaste benmärgsproven. Fick efter julen reda på att svaret på mitt benmärgsprov som visade att mina egna celler ökat drastiskt igen från max 3% till nästan 40% var felaktigt. Jag fick göra ett benmärgsprov varje fredag i tre veckor och det sista omfattade även en biopsi, dvs. de tog en liten flisa från höften för att vara säkra på att de skulle få ett så bra underlag som möjligt. Detta visade att mina celler var nere på 1% och att de tidigare proven inte varit tillförlitliga – detta på grund av att benmärgsprovet varit uppblandat med för mycket blod för att kunna analyseras korrekt. På ett sätt gjorde det inte så mycket i och med att läkarna snabbt tog bort mina immunsuprimerande medel för att undvika att cellerna fortsatte att öka, och då slapp jag den hemska medicinen flera månader tidigare än normalt. Detta har också lett till att jag äntligen kunnat äta sushi. Även om det tyvärr inte varit så fantastiskt gott som jag föreställt mig i ett halvår. Men gott ändå.

Att allt ser bra ut nu betyder dock egentligen inte så mycket för framtiden. Om leukemin kommer tillbaka så går det väldigt snabbt och det är därför jag trots bra värden fortfarande har kontroller varje vecka. Men, för mig är just nu det enda viktiga ändå. Jag lever och mår bra. Imorgon kommer jag gå upp i tid igen på jobbet och även börja sitta på kontoret i princip varje dag. Klarar inte av att vara hemma längre, håller på att bli knäpp i huvudet av det. Är fortsatt infektionskänslig, men det är inte alls så farligt längre och jag ser fram emot att hänga med alla fina barn som jag varit tvungen att undvika. Har ändå gått 6,5 månad efter transplantationen. Hoppas få vara frisk så länge som möjligt såklart, men ska försöka fokusera på att allt är bra för stunden och vara tacksam för det. Om jag har otur och blir sjuk snart igen vill jag åtminstone försöka leva så pass normalt som möjligt fram till dess.

Det har varit väldigt betydelsefullt för mig att få skriva av mig här i forumet, det har verkligen hjälpt mig att bearbeta allting och jag har haft ett stort behov av att prata om det som hänt om och om igen. Jag har behövt vara ledsen, arg, rädd och att få tycka synd om mig själv. Men nu har jag accepterat det här och jag har kommit till något slags lugn när jag tänker på döden. Jag kanske inte alls dör i cancer, men dö kommer jag att göra en dag och det är inte lika läskigt längre. Dödsångest har faktiskt varit något jag kämpat med större delen av livet och på så sätt har allt det här hemska hjälpt mig att bli av med de värsta tankarna kring döden.

Nu när jag mår bra känner jag också att jag är rätt ointresserad av att prata om cancer. Det har redan fått så mycket tid och uppmärksamhet och som sagt, kanske kommer att få det snart igen om det vill sig illa. Men nu, nu vill jag bara vara vanliga Hanna igen. Hanna som älskar att träffa kompisar, hänga på stan, vara ute och dansa ibland, springa, sjunga och ibland jobba lite för mycket. Har saknat henne. Om en vecka kommer jag dessutom sätta i löshår så att jag slipper det här korta krullet. Det spelar ingen roll hur mycket folk än säger att de tycker att jag ser cool ut i min frisyr. Jag har inte valt den och det är inte jag. Blir väl mer ok när det växt ytterligare ett halvår eller så. Men, nu vill jag vara jag.

Stort tack till er alla som stöttat och funnits där. Det har verkligen betytt allt. Om inget tråkigt händer så hoppas jag att det här blir det sista inlägget på ett tag åtminstone.

Vi ses i verkliga livet och då vill jag inte vara Cancer-Hanna längre. Och jag vill inte att ni ska tycka synd om mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *