Dag 15 efter transplantationen och dag 21 på CAST.

Nu har jag fått anslag, vilket innebär att Elins stamceller har börjat ta plats i kroppen. De har misstänkt det under några dagar, men det är först när provsvaren visar att de vita blodkropparna börjar gå upp som det är helt klart. Haft väldiga problem med munnen de senaste dagarna samt fortsatt halsont. Tandköttet har varit svullet och jag har sett ut som ett marsvin. Det börjar nu försvinna helt tack vare att de vita blodkropparna börjat jobba. Varit väldigt trött till och från och lite smått febrig också, men det börjar gå över. Nu har jag istället fått fullt med röda utslag och prickar i ansiktet som de inte riktigt kan säga vad det beror på för det kan vara så många olika saker, men inget som jag behöver oroa mig för.

Nu gäller det att hålla koll på tecken för GVH (Graft versus host). Men, det jag inte skrev förra gången var att det inte är helt negativt att få lite GVH. Det betyder nämligen att man också har något som heter GVL (Graft versus leukemia). Detta betyder att stamcellerna attackerar eventuellt kvarvarande cancerceller. Man kan ha GVL utan att ha haft GVH, men det enda sättet att veta om man haft GVL är att man får GVH. Hur som, det är som jag skrev viktigt att man inte får för mycket GVH eftersom att det kan skada andra organ i kroppen. Risken för akut GVH är som störst under 3 månader efter transplantationen, därefter finns det risk att utveckla kronisk GVH. Jag har inte helt fått koll på vad det innebär, det kan vara alltifrån problem med huden till problem med lungorna, men min läkare sade häromdagen att det precis som vid akut GVH kan vara positivt med lite kronisk GVH också, för då har man samtidigt GVL. Invecklat.

I och med att mina värden börjar stiga så kan jag kanske få permission några timmar i helgen och åka hem en stund och förhoppningsvis kan jag bli utskriven i nästa vecka. Känns märkligt och lite läskigt, är ju väldigt tryggt att vara här ändå. Men i och med att jag kommer vara här minst två gånger i veckan för provtagning och undersökning så ska det nog gå bra. Längtar såklart hem. Sen måste jag säga att tiden gått väldigt fort här ändå. Mycket fortare än vad jag trott. När jag pratar med personalen så verkar det som att jag kommit väldigt lindrigt undan den här tiden och jag var ju beredd på att det skulle vara långt mycket värre. Sen betyder inte det att ”faran är över”. Kan fortfarande bli väldigt jobbigt när jag kommer hem, nästan alla drabbas av fatigue och jag får precis som efter cellgiftsbehandlingarna vara beredd på att få feber och läggas in några dagar. Dessutom kommer jag att ta regelbundna benmärgsprov och har jag riktigt otur får jag ett återfall snart, men förhoppningsvis klarar jag mig ifrån det.

Under tiden här har jag faktiskt inte haft någon ångest alls eller varit ledsen. Känner att jag accepterat den här situationen. Klart det skulle kunna ändras med ett snart återfall, men som det känns just nu så känner jag mig rätt lugn. I början tänkte jag hela tiden att jag önskade att om det var så att jag inte skulle klara mig så hade jag hellre inte vetat om sjukdomen och sen plötsligt en dag bara ramlat ihop, eller att jag kunde fått vara nedsövd under hela behandlingsperioden. Men så känner jag inte nu. Det har ändå på många sätt varit en fin period i mitt liv, hur konstigt det än kan låta. Och t o m min mamma sade ”Vi har ju haft mycket roligt i sommar också.” Jag har haft mycket mer kontakt med min familj, eller framförallt träffat dem mer än vad jag gör i vanliga fall. Mina föräldrar har fått träffa flera av mina och Haralds vänner, mina föräldrar och Haralds föräldrar har fått bra kontakt, vänner som knappt setts förut har umgåtts osv. Är så otroligt tacksam för alla er som finns runt omkring mig och Harald och som hjälper till och stöttar på olika sätt. Både litet som stort.

Det som varit svårast att hantera är dödsångesten. Klart att den börjar lägga sig nu i och med att det verkar som att allt kommer att gå bra, men har ändå mer och mer börjat acceptera döden och det känns inte så hemskt längre. Även om jag såklart inte vill något annat än att leva. Försöker hela tiden komma ihåg att vi vet inte hur ett parallellt liv hade sett ut, vi bara utgår från att det skulle ha varit så mycket bättre; om jag inte fått cancer, om jag valt en annan utbildning, om jag valt att flytta… Om jag inte fått mitt cancerbesked och varit inlagd på sjukhus hade jag kanske blivit påkörd av en bil och gått bort omedelbart, eller blivit förlamad. Eller så hade jag haft den bästa sommaren i mitt liv och fortsatt leva mitt liv cancerfri. Ingen vet. Och det ger mig ändå någon slags trygghet och tröst, att inte veta vad som skulle kunna ha hänt, eller vad som händer. Inget i livet är ju säkert, någonsin.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *